Ja, vi ville ha snö och helst mycket snö. En sådan riktig svensk vinter som varar från oktober till april. Vi tyckte också att det skulle vara en bra idé att öppna den nya stugan för gäster direkt på vintern. För naturligtvis vill vi också att våra holländska gäster, som inte längre är vana vid något när det gäller vintrar, ska njuta av denna tid på året i vårt älskade land.
Vid vårt förra besök vid årsskiftet fanns det redan ett rejält lager snö. Temperaturerna låg runt 0 grader under dagen och 6-8 grader under 0 på natten. Vi körde några dagar längre norrut och det fanns mycket mer snö och det var också mycket kallare. När vi åkte var vi ”oroliga” för om det fortfarande skulle finnas snö när våra gäster som bokat för semestern i februari/mars anländer. Denna oro var mycket obefogad, vilket visade sig senare.
Det började snöa. Vi såg låga temperaturer på väderproppen, mellan -10 och -25 grader och 5-10 cm föll dagligen. Våra favoritgrannar i vårt hus i Krusbo skickar varje gång app-meddelanden med bilder på snölager. De säger att de tillbringar hela helger med att bara skotta snö. Den här typen av nyheter gör oss glada och vi ser fram emot den kommande avresan tillbaka till vårtandra hem.
Samtidigt börjar det också uppstå en viss oro för hur vi under sådana förhållanden ska kunna se till att våra gäster fortfarande kan nå sina stugor. Vi bestämmer oss för att åka åtminstone några dagar tidigare så att vi kan vara säkra på att stugan och vägen dit är i ordning innan de anländer.
När vi anländer på onsdagskvällen före sportlovet står det genast klart att vi kommer att få mycket att göra. Vi kämpar oss igenom det tjocka snölagret och bestämmer oss för att först bara ta in det nödvändigaste och annars njuta av var vi har hamnat: det riktiga vinterlandskapet som vi så gärna ville ha. Vi klär oss i tjocka, många lager, robusta och framför allt varma kläder och ger oss ut på en kvällspromenad i månskenet. Vår hund vet inte vad som drabbat henne, hon hoppar outtröttligt genom det färska läckra tjocka snölagret som en ung hjort. Hon förvandlas snart från en svart rottweiler till ett vitt snömonster.
Det är vackert – den fridfulla tystnaden och lugnet som vi känner från den här platsen – kommer fram ännu mer nu med det vita månskenet som reflekteras i det vita underlaget.
Från och med nästa dag börjar vi arbeta. Skotta snö vid ett hus, skotta snö vid ett annat, göra vägen till stugan i Knåpbodarna farbar. Fyrhjulingen med snöplog och den speciella gräsmaskinen som inte tar bort gräs, utan snö, är våra bästa vänner här. Vi försöker få bort en del av det enorma snölagret med en speciell ”snöraka för tak”, men det är en hopplös uppgift.
Precis innan våra gäster anländer upptäcker vi att problemet med elen är större än vi hade hoppats. Så stor att den trots alla typer av reparationsarbeten går fel varje gång. Efter lördagsmorgonen några timmar innan gästerna kommer, när det till och med kommer rök ur DVD-spelaren, blir vi lite stressade.
Men vad som också kommer att visa sig längre fram i veckan är att våra svenska grannar är guld värda. En av grannarna visar sig vara en mycket duktig elektriker och han lyckas lösa problemet som verkligen inte var lätt. Vår hjälte sätter tillbaka de sista kablarna, vi testar om det fungerar och just då kommer 2 vuxna med 2 barn och en hund körande på vägen. Semestern för dem kan börja!
Vi är lättade och glada och trots att det är ganska kallt klär vi oss ännu tjockare och bestämmer oss för att åka på en fyrhjulingstur tillsammans. Fint ff kors genom snön för att fira att allt gick bra. Efter ungefär 5 minuter får jag den lysande idén att köra in på en fin liten stig, vilket trots allt är mycket roligare än att köra på vägen. Du vet en av de coola små stigarna som de också kör upp på med snöskotrarna, vilket är fantastiskt! Jag ser att Martin tvekar, men förmodligen på grund av mina glimtar av njutning går han med på idén. Och därför borde vi inte ha gjort det här. Efter bara några meter kör vi fast fullständigt. Allt vi försöker med fyrhjulingen gör ingen skillnad, vi fastnar bara med en komplett isplatta längst ner. Det skulle bli en lång kväll. Efter 2,5 timmars grävande och tryckande lyckades den till slut lossna. Vi kunde knappt känna glädjen över detta av trötthet.
Det var tufft att vara fast med Quad, men att vara fast med en Dodge är ännu tuffare. Den Dodge som vi med stolthet redan har dragit upp flera andra bilar ur diken med, var nu själv i ett dike nära vårt hus och där satt den fast. Först när vår hjälte från tidigare, elektrikern som också har en traktor, kom för att hjälpa till lyckades vi, med mycket möda, få den tunga pojken tillbaka på vägen. Jag tyckte synd om Martijn, som ständigt skottade och gjorde saker från lunchtid till sent på kvällen.
Trots dessa oväntade utmaningar, och det fanns några fler sådana, hade vi trevligt. Det låter naturligtvis klyschigt att säga att vi lärde oss av det, men det är så det är. Vi är födda i Nederländerna och känner inte till dessa vinterförhållanden. Det innebär till exempel att du måste ta hänsyn till att alla möjliga oväntade saker kan hända när det är vinter och att de flesta saker i allmänhet tar mycket längre tid.
Och där jag i mitten av januari oroade mig för om det skulle komma snö under sportlovet, börjar jag nu verkligen undra om snön någonsin kommer att försvinna det här året?