De senaste sex åren i Dalarna har varit underbara. Inget gjorde oss besvikna eller minskade vår kärlek till Sverige. Tvärtom har vi bara blivit mer fästa vid detta land och känner oss hemma i naturen och bland dess människor.
Medan vår affärsverksamhet och andra personliga omständigheter i Nederländerna ibland orsakade en hel del stress, gav ankomsten till vår egen älskade plats i Sverige lugn och ny inspiration varje gång.
Det är dags att ägna särskild uppmärksamhet åt vår älskade plats i Sverige. Och kanske gör jag det mest för mig själv.
Vårt hem i Sverige har hittills varit ”Krusbo”. Ett härligt hus och en plats som gav oss och de många människor som besökte oss något alldeles speciellt. Det är galet att uppleva att en plats gör så mycket för människor.
Är det på grund av huset? Huset är vackert och vi har uppgraderat det med uppmärksamhet och omsorg under de senaste åren. Som ett resultat av detta har det nu till exempel ett vackert, lyxigt badrum, en egen brunn och alla faciliteter.
Beror detta på dess läge och den omgivande privata marken?
Lite promenader runt huset, hugga ved, göra sysslor, plocka hallon, blåbär och lingon, gå upp bakom berget för att leta efter kantareller, kanot under armen och ut på sjön för att njuta av den fridfulla tystnaden. Eller att sitta på terrassen på kvällen med en brasa tänd, blicka ut i fjärran och lyssna till naturens språk.
Är det på grund av våra grannar? Vi fick höra och jag hör det fortfarande regelbundet: ”Svenskar är reserverade och reserverade. Från den dag vi klev in på vår tomt, som då inte var vår, har våra grannar Kjell & Marie haft en speciell plats i våra hjärtan. De lärde oss mycket om att leva i naturen, om byggprojekt, och alla gäster som kom till oss var de lika vänliga och hjälpsamma mot. Men det vackraste är att vi tillsammans har byggt en bro mellan deras och våra marker, och detta återspeglar den personliga och hjärtliga relation som har utvecklats mellan oss.
Jag kommer inte att kunna peka ut exakt var denna känslomässiga koppling till Krusbo kommer ifrån.
Men det finns minnen av honom som får mig att le igen.
Första gången vi såg vårt hus och gick in på tomten blev vi blixtförälskade. Det var en varm och vacker sommardag och jag minns att jag satt på terrassen och tänkte: ”Nu är det dags”! Vi träffade ägaren; en härlig kvinna som visade oss runt och faktiskt utan att vi köpte det fick oss att känna att ”det här är ditt hus”. Samma dag som vi köpte den.
Varje gång vi svängde från den asfalterade vägen till grusvägen satt vår hund Genty rakt upp, gäspade lite och stack sedan upp nosen i luften. Vi öppnade fönstret i vår bil och hon gjorde ingenting annat än att sniffa på skogens alla dofter de sista kilometrarna. När hon anländer till vår anläggning hoppar hon ur bilen, kör några lyckliga varv innan hon rullar nerför gräsmattan på rygg från topp till tå.
Vi besökte våra vänner från Nederländerna på nyårsafton och gjorde en längdhoppstävling från terrassen ner i snön. Och varje år kl. 0.00 den 1 januari sjunger vi ”Happy New Year” av Abba riktigt högt utanför över området (elakt).
De första åren hade vi bara en utedass och jag gjorde det till en sport att förbättra min tid genom att springa mycket hårt för att komma tillbaka till vår varma säng.
Mina föräldrar som besökte det 3 gånger och kunde njuta av de små sakerna tillsammans så intensivt; klyva ved, vandra på fastigheten och i det omgivande området eller sitta tillsammans på bryggan för att titta ut över sjön. När jag tänker tillbaka på min fars liv är minnet av att ha haft honom där ett mycket fint minne.
De många besöken av vår vän från Nederländerna, som var där ute och studsade runt i sina bara fötter. Han tog kärleksfullt hand om denna plats, njöt av naturen i överflöd och kom i kontakt med en önskan om enkelhet och enkelt liv
De många personliga, avslappnade och ibland känslosamma samtalen på terrassen på kvällen vid en brasa tillsammans eller tillsammans med människor som kom för att besöka oss.
Vi har dock flyttat sedan dess, Krusbo finns fortfarande kvar, men det är inte längre vårt hem i Sverige. Beslutet att lämna denna speciella plats bakom oss kändes till en början som något vi aldrig skulle kunna göra. Tills det gick upp för mig att allt Krusbo har gett oss aldrig kommer att försvinna. Minnena finns kvar och är djupt rotade i mitt hjärta.
Med ett leende och en tår tog vi farväl av vår Krusbo och äventyret i Sverige fortsatte i Jämtland. Detta är mer än sex timmar norr om Dalarna och bjuder återigen på helt nya upplevelser och äventyr.
Vår dröm om att göra affärer i Sverige och fortsätta bygga våra liv här blir alltmer verklighet. Mer om detta i de följande bloggarna.